Ja så har vi då fått det destruktiva system som fungerar så dåligt i USA och som våra kollegor däröver beklagar att vi pådyvlats (Glick et al, 2007). Problemet med att försöka främja kvalitet genom administrerad konkurrens är att det inte fungerar . Man påminns om stadsdirektören i en större industristad som på frågan om ’läget?’ berättade att han försökte sälja kommunens bussbolag. Politikerna hade ”konkurrensutsatt” det egna bussbolaget och lejt ut busstrafiken till privata företag. Nu skulle han sälja ett kommunalt bussbolag utan trafikuppdrag.

Det är förstås bekvämt för våra högskoleadministratörer att styra resursfördelningen på basis av automatiskt åtkomliga (objektiva) kvalitetsmått som citeringar och ”externa medel”. Citeringar räknas ju, vad gäller samhällsvetenskap, av dator för de c.a 40 % av de internationella journaler som är med i SSCI (Social Science Citation Index). Ökade externa medel är visserligen en del i högskolornas strävan att skapa handlingsutrymme, men i praktiken leder de till korttidsanställningar för den enskilde forskaren och en proletarisering av forskarkåren.

Det mest upprörande med den nuvarande högskolepolitiken tycker vi dock är att Statsministern i sitt anförande vid Riksdagens öppnande inte med ett ord berörde utbildningsverksamheten vid högskolorna. Det är som om utbildningen inte har med saken att göra. Han hoppade direkt från praktisk yrkesutbildning till den forskningspolitiska satsningen på naturvetenskap. Nog vet väl Statsministern att svensk konkurrenskraft grundas i välutbildade professioner som har förmågan att omsätta forskningsresultat i värdefulla nyttigheter?

Räkna artiklar eller citeringar är väl ett objektivt mått?
Vad är det då som är galet med ”citeringsfrekvens’? Det är ju ett enkelt och objektivt mått? Jo, en betydande felkälla är att exotiska namn (som Jönsson) stavas fel. Den tyske filosofen Habermas blir notoriskt felstavad (Myrdal 2005). Han kunde väl stå ut med det, men hur skall Jönsson (Jonsson, Johnson, Joensson?) klara sig i den internationella konkurrensen?

Huvudproblemet med jämförande av citeringsfrekvenser är emellertid att citeringsvanorna är olika i olika vetenskaper. Medicinare är särskilt flitiga med att citera varandra (och framförallt det senaste årets Nobel-pristagare (Myrdal, 2005)). Samhällsvetenskap och humaniora lider dessutom av svag paradigm, vilket innebär att man inte är överens om vad som är relevanta problem, metoder eller resultat. Detta har lett till återkommande strider, nu senast vid mitten av 90-talet (Pfeffer, 1993, van Maanen, 1995). Naturvetenskap med stark paradigm kan säkrare bedöma kvalitet eftersom man är relativt överens om problem, metoder och resultat. En av konsekvenserna av att arbeta under en svag paradigm är mycket höga ”rejection rates” i journalerna. Andelen insända artikelmanuskript som avvisas av de bästa journalerna är i

Fysik/Kemi     20 – 25 %
Historia, lingvistik     85
Organisation/Management     86 - 92

Den äldsta och kanske mest ansedda journalen inom redovisning hade för några år sedan 95 % rejection.

Är det då inte de allra bästa manuskripten som väljs ut? Nej, troligen inte! Ett belägg för det har Starbuck (2006) redovisat. När han tog över som editor för ansedda Administrative Science Quarterly hade hans företrädare lagt manuskript på hög för att ge den nye editorn möjlighet att sätta sin prägel på journalen från början. Där låg 500 manuskript och inbjöd till ett experiment avseende hur väl granskarnas bedömningar överensstämmer; 500 manus skickades ut till två granskare vardera. Korrelationen mellan granskarnas rekommendationer till editorn var 0,12, dvs i drygt ett av tio fall hade reviewers samma uppfattning om manuskriptets kvalitet. Vidare, i ett berömt experiment i ämnet psykologi (Peters & Ceci, 1982) togs 12 artiklar som publicerats i bra journaler under de senaste 3 åren och skickades in igen till samma journal (med mindre prestigefylld avsändaradress). Tre av artiklarna blev upptäckta såsom redan publicerade. De 9 andra gick ut på review (2 reviewers vardera) och 8 av dem fick avslag (reject). Den vanligaste motiveringen var ”bristfällig metodik” (detta var alltså manuskript som hade publicerats av samma journal relativt nyligen). Slumpen spelar alltså en oacceptabelt stor roll för publiceringsbesluten och därmed för publiceringsfrekvensen inom vetenskapsområden med svag paradigm. Dessutom är det så att endast ett fåtal artiklar citeras över huvud taget. De journaler som har högst ”impact” har det därför att de publicerar ett fåtal mycket citerade artiklar. Den stora mängden artiklar också i de mest citerade journalerna blir inte citerade.

Men ändå, rätt eller fel, kommer inte resursstyrning efter citeringsfrekvens att främja centers of excellence genom att de mest citerade forskarna samlas i särskilt produktiva miljöer? Inte sant! De 100 mest citerade forskarna jobbade på 52 olika skolor och hade sin dr-examen från 42 olika skolor. Endast två skolor (Michigan och Stanford) hade 4 eller fler forskarstjärnor (Glick et al 2007, p. 822) drar slutsatsen ’ vi är bekymrade över att slumpen fortfarande tycks spela en så stor roll i akademiska karriärer’ och beklagar att Europa tycks ta över det ”destruktiva systemet från USA”.

Hur är det då med ”externa medel”?
Vid en utvärdering av forskningen vid Finlands handelshögskolor för några år sedan fäste sig utvärderingsgruppen vid att det under de senaste åren utexaminerats drygt 450 doktorer medan det bara tillkommit c.a 50 post doc. Anställningar i landet. Hade det skett en överströmning av begåvade forskare till näringslivet? Nej, förklaringen finns i nedanstående figur. Den enda kategorin anställningar som ökat tydligt är tillfälliga jobb på ”externa medel”. Detta innebär en proletarisering av forskaryrket. Jag ringde Högskoleverket för att få reda på hur många som är anställda på ”externa medel” i Sverige idag. Svaret blev sådana uppgifter har vi inte! Det spelar väl ingen roll varifrån pengarna kommer!’ Det finns alltså en romantisk föreställning bland överheten om att forskaren är en fast anställd lärare som fått ett anslag och köpt sig loss från undervisning för en tid (och bakom varje fast anställd lärare står förstås en annan fast anställd lärare beredd att rycka in utan kvalitetsförlust). Den typen är i minoritet! Den typiska forskaren är snarare en desperat post doc som inte har någon inkomst när anslaget tar slut inom kort. (En annan romantisk föreställning är att en viktig del av forskningen görs av doktorander – i deras första forskningsförsök! I praktiken är det näst intill otänkbart att en doktorand skulle kunna få något publicerat i en god journal. Avståndet från avhandlingen till forskningsfronten är alltför stort.)

En tredje romantisk föreställning är att det finns en direkt pipeline mellan forskningen och grundutbildningen. Hur kan man annars tro att en satsning på forskningsråden skulle höja kvaliteten på utbildningen av studenter? Sanningen är den att överföringen blockeras av bristande resurser på grundutbildningen. Varje institution jag besöker har visserligen stolta paroller om forskning i tjänsten. Mellan 20 och 50 % forskning i tjänsten har vi sett, men vi har också sett att den tiden oftast används för övertidsundervisning för att klara av undervisningsuppdraget. Forskarna, anställda på externa medel, har å sin sida inte råd att lägga tid på undervisning (även om de skulle bjudas in). För att hänga med i publiceringsracet måste man specialisera sig. Bennis & O’Toole (HBR, May 2005) hävdar att på dagens amerikanska business schools går det inte längre att träffa på lärare som kan undervisa om hur man driver företag. Däremot kan man få en kvalificerad redogörelse för den senaste forskningen inom ett esoteriskt litet område med tveksam koppling till business. Det är tydligt att forskar- och lärarkarriärerna alltmer skilts åt. Om man nu kan tala om en lärarkarriär – den som engagerar sig i utbildningskvalitet hamnar lätt i studierektorskap där man får ägna sig åt att övertala duktiga lärare att ta ytterligare undervisning och att jaga lärare som försöker smita undan till forskning. Allt inom en orimligt trång budget. En allt mindre del av högskolans resurser går till undervisning. Det som en gång var 20 klassrumstimmar i veckan för studenten har nu krympt till kanske 5 och det stoff som skall läras ut har mångfaldigats. Man får lita till studentens självstudier. Hermods tycks vara förebilden. Dagens lösning är ”administrativa stödsystem”, dvs nätbaserade system som kräver att lärare och forskare skall rapportera in, t.ex. publikationer, till ett centralt (dyrt) system där allt lagras om man skulle behöva informationen vid något tillfälle. Effekten blir högre uttag för centrala kostnader och mer administrativt arbete för lärare och forskare. Av dagens studentpeng på c.a 35.000 går ungefär en tredjedel till studenten i form av medel som kan användas för att avlöna lärare.

Den dåliga resurstilldelningen till grundutbildningen på det företagsekonomiska området gör att den mest rimliga strategin för universiteten är att minska antalet platser (elitutbildning – högt söktryck per plats skapar prestige) och att satsa på att dra in externa medel på forskarsidan. För mindre högskolor gäller det motsatta. Fler studenter i snart sagt varje kommun i närheten ger ju i alla fall några pengar. Konkurrenskraften i forskningsråden ju är begränsad. Då och då kan man samla sig till att anställa en avdankad amerikansk professor för att ta sig igenom Högskoleverkets kvalitetskrav för en viss examen. Resultatet blir en ”gymnasiefiering” av de mindre högskolorna med lärare som bara kommer till jobbet i samband med undervisning) och vid universiteten en fragmentering i termer av små centra och institut (gärna med ”advanced studies” i namnet) med forskning inriktad på det ena eller andra som en extern intressent finner intressant att stödja och därför med kort livslängd. Forskarna får ta konsekvenserna av att externa intressenter tappar intresset för ett visst sakområde och springa efter pengarna. Då kan det vara bra att behärska en ”metod” (t.ex. statistisk inferens) som kan tillämpas på varje kunskapsområde utan sakområdeskunskap)
Det förhållandet att ”externa medel” favoriserat organisationsforskning under flera tiotal år har lett till en allvarlig snedfördelning i lärarkåren. Inom redovisning och marknadsföring används i stor utsträckning obehöriga lärare och flera professurer står obesatta. Erik Åsbrink föreslår att man skall använda sig av lönedifferentiering för att komma tillrätta med detta. Det sker i viss utsträckning men problemet är ju att det knappa ekonomiska utrymmet för undervisning i klassrummet minskar ytterligare. Vi har redan betydligt mindre resursinsats per student än våra konkurrentländer (ungefär hälften av vad man har i t.ex. England och Norge). Avbränningarna är mycket stora nu när högskolorna skall drivas som om de vore företag, med strategier, profilområden, logga, värdegrund, varumärke, och centers of excellence. Då behöver förstås centraladministrationen (inklusive biblioteken) en större andel av kakan när alla dessa rader av värdefulla ord att ingå i ”mission statement” skall väljas ut. Vad gör vi när alla blivit certifierade?

Vad bör då göras?
1.    Det viktigaste för att höja kvaliteten på sikt i hela högskolesektorn är att öka resursinsatsen per student så att den kommer i paritet med våra konkurrentländer.
2.    När det gäller ämnet företagsekonomi är det angeläget att inte dela upp ämnet i separata delämnen som skett i de Anglo-Saxiska länderna. Det är faktiskt en poäng att redovisning presenteras som en av flera funktioner i företaget. Det är också en poäng att redovisningsforskning tar intryck av den kontext i vilken redovisning förekommer (t.ex. i banker). Vi bör istället följa den kontinentala traditionen att se företagsekonomi/management som bestående av flera av varandra beroende delar även om det leder till svårigheter att publicera i de specialiserade tidskrifterna.
3.    Återställandet av en balans i lärarkåren som motsvarar behovet av undervisningskapacitet är ett svårare kapitel eftersom kvotering till forskarutbildningen känns orimlig och dessutom verkligt långsiktigt (det tar ju minst 15 år att komma från student till professorskompetens). Eventuellt kunde man kanske tänka sig att institutioner med framstående track record, för att ta ett exempel, Göteborgs redovisningsforskning, finge ett nationellt uppdrag att utveckla kompetenta doktorer, docenter och professorer på basis av riktade medel och med utplacering till skolor med svagare miljö på just det området. Att importera lärare (engelsk-talande) är inte särskilt lovande. Det råder t.ex. lärarbrist i Storbritannien (en skotsk kollega sade för inte så länge sedan a propos ”läget?” att det råder lärarbrist därför att ’ våra doktorander tenderar att åka hem efter doktorsexamen’ – man kan inte ens rekrytera inhemska doktorander längre).

Referenser:
Bennis, Warren, & O’Toole, J., (2005), How Business Schools lost their way. Harvard Business Review. Mat, pp 96 – 104.
Glick, William, H., Miller, C. Chet & Cardinal, Laura B., (2007), Making a life in the field of organization science. Journal of Organizational Behavior, vol. 28, sid 817 – 835.
Myrdal, J., (2005), Om humanvetenskap och naturvetenskap. Rapport 159. Institutionen för ekonomi, Sveriges Lantrbruksuniversitet.
Peters, D.P., & S.J., (1982), Peer-review practices of psychological journals: The fate of published articles, submitted again. Behavioral and Brain Sciences, vol. 5, pp 187 – 255.
Pfeffer, J., (1993), Barriers to the advance of organizational science: Paradigm development as a dependent variable. Academy of Management Review, vol. 18, pp 599 – 620.
Starbuck, W.H., (2006), The Production of Knowledge – The Challenge to Social Science Research. Oxford: Oxford university press.
Van Maanen, J., (1995), Style as theory. Organization Science, vol. 6, pp 133 – 143.