Företagsekonomiämnet rymmer allt från finansieringsteoretiska perspektiv till närmast sociologiska och socialpsykologiska perspektiv likväl som studieobjekt som sträcker sig från högteknologiska bolag till lasarettsanknuten hemsjukvård eller personlig assistans. Den här mångfalden är det som är inspirerande med att vara verksam inom just företagsekonomiämnet. Det skapar – som jag upplever det – en särskild dynamik och en ”takhöjd” i våra forskningsdiskussioner. Mångfalden syns och märks vid i synnerhet nordiska och europeiska forskningskonferenser.

Jag tycker också att vi – som kollegie – gör många goda ansträngningar att förmedla den här mångfalden till våra studenter. De exempel jag känner bäst till är – av naturliga skäl – från mitt eget lärosäte. När det gäller perspektiv har det kollegie vid Linköpings Universitet (som jag tillhör) utvecklat en magisterutbildning i HRM i samarbete med beteendevetenskapen. När det gäller studieobjekt arbetar vi just nu med att inkludera offentliga och ideella kontext, samt gästföreläsare därifrån, i våra entreprenörskapskurser.

Ändå blir jag inte kvitt känslan av att mångfalden i de perspektiv och case som möter landets blivande civilekonomer och ekonomie magistrar skulle kunna vara ännu större. Utan att ha genomfört någon systematisk undersökning av detta finner jag det därför värt att ta upp frågan. Ger vi våra studenter alla de verktyg de behöver för att vara verksamma i olika typer av organisationer? Kommer de att förstå de krockar de kan tänkas möta mellan en mer strikt ekonomisk rationalitet och exempelvis en omsorgsrationalitet? Förstår de den moderna ekonomins suddiga gränser mellan det som tidigare varit privat- och offentlig sektor? Uppfattar de den nyanserade bild av drivkrafter till företagande, entreprenörskap och arbetsmarknadsbeteende som redan Schumpeter gav, eller har vi sprungit ifrån den nyanserade bilden?

Ger inte landets ekonomstudenter förvånansvärt ofta intrycket av att leva i föreställningar om ”economic man” – som många inom forskningen släppte under 60-talet? Troligen är det samhället och media – och inte vi lektorer och andra lärare – som i så fall skapar dessa föreställningar. Men, nog borde vi kunna ge våra ekonomstudenter en bredare och mer verklighetsförankrad förståelse av världen? Eller? Kanske är jag alltför pessimistisk i min beskrivning av dagsläget, eller så kan jag vara för idealistisk i tron på att vi företagsekonomer kan göra så stor skillnad. Jag uppfattar dock detta som en viktig fråga för företagsekonomiämnets framtid, och skulle välkomna en nationell diskussion kring detta. Hur kan vi gå tillväga? Det finns säkert goda idéer och förslag bland fekis-medlemmar vid andra lärosäten, likväl som det kan finnas alternativa bilder av läget. Låt oss hålla diskussionen levande när vi träffas vid konferenser och dylikt, men däremellan också här på fekis hemsida.