Jag delar Malin Tillmars uppfattning i det förra inlägget att många av dagens studenter verkar leva (kvar?) i någon slags föreställning om ”economic man” eller om man så vill ett lite väl okritiskt förhållningssätt till världen runt omkring. Förvånansvärt många av de yngre kvinnliga studenter jag möter verkar t ex helt oförstående till att de kan förekomma brister i jämställdheten i deras generation. Men det är klart att sanningens minut kommer när dagens 20-åringar hunnit bli 20 år äldre. Då kanske det visar sig att vi har ett samhälle som är jämställt med avseende på kön. Fast jag vill nog gärna se det först…

Visst delar jag Malins uppfattning om att företagsekonomiämnet idag rymmer en stor mångfald och att därmed ”verkligheten” speglas på ett mycket mer nyanserat sätt än när jag genomförde min akademiska grundutbildning på 70-talet. Men det finns ett annat problem i detta sammanhang som jag skulle vilja peka på. Det är den tilltagande inomvetenskapligheten. Som göds av ett alltmer tillspetsat system där det gäller att publicera sig i högrankade vetenskapliga tidskrifter. Innehållet i dessa artiklar blir alltmer obegripligt. Antingen därför att artiklarna är skrivna på ett språk som vanliga medborgare knappast kan följa med i. Alternativt därför att artiklarna är så följsamma till en viss forskningstradition att konklusionerna, eller värdet, av det som skrivs, ter sig närmast obefintligt för dem som befinner sig utanför traditionen.

Så vad kan man göra åt saken? Kanske ändå börja med sig själv. Att som lärare och forskare söka hålla distans till inomvetenskapligheten, utnyttja det sprattelutrymme som ändå finns och publicera sig även i andra former, delta i debatten och inte minst att se till att hålla kontaktytorna till världen utanför akademin levande. Att ta in en ”gäst från verkligheten” brukar oftast uppskattas av studenterna. Tänk om studenterna kunde uppfatta att vi som lärare då och då faktiskt själva var ”gäster i verkligheten”. Det kanske skulle öka engagemanget i föreläsningssalarna och seminarierummen.

När jag skriver dessa rader håller jag just på att avsluta en månads vistelse som gästforskare i Taiwan. Det får mig givetvis att reflektera över kulturskillnaderna mellan öst och väst. Även läsa andras reflektioner över skillnaderna som t ex Daniel A Bells i sin bok: Chinas New Confusianism. I en fiktiv dialog där Confusius som nutida professor har en dialog med en amerika-tränad liberal professor gestaltas en kritik av det västerländska kritiska förhållningssättet (som för övrigt är inskrivet i den svenska högskolelagen). I slutet av dialogen diskuteras metoder i utbildningen. Professor Kong (den fiktive Confusius) föreslår:

”Here’s what I do. On exams, I pose an ethical dilemma and ask the student to think about implications from different points of view. Those who do this well are more likely to have empathetic ability. At the very least I can filter out the dogmatic personalities – the “petty persons” – who seem congenitally unable to understand moral complexities and consider matters from other points of view, traits that are crucial for the pursuit of harmony. Mao, Hitler, and Stalin would have failed such questions” (Bell, 2008:126).

Vill vi ta fasta på de här tankegångarna innebär det alltså att vi behöver träna studenterna i empati, etiska ställningstaganden, perspektivseende och skapandet av harmoni. Kvaliteter som vi kanske behöver odla hos oss själva i högre seminarieserier och liknande.