Praktikers erfarenheter - hur kan de tillvaratas bättre?
Utbyte av kunskap och erfarenheter mellan arbetsliv och företagsekonomiska institutioner är angeläget. En del görs idag och exempelvis tas praktiker in som gästföreläsare. En del skulle kunna utvecklas. Här en idé.
Det händer att personer med stor erfarenhet från långvarig verksamhet i näringsliv och förvaltning hör av sig med frågan om de skulle kunna börja i forskarutbildningen. Det kan vara personer med vd-erfarenhet från börsbolag, personer med specialisterfarenheter från olika företagsekonomiska områden.
Det kan dock vara svårt för personer av detta slag att inordna sig i det vetenskapliga tänkandet. Ibland kan det gå bra men det kan också visa sig att doktoranden ifråga har stora svårigheter att foga in sina erfarenheter i vetenskapligt sammanhang. Och där de infogas kan resultatet bli att det unika som doktoranden har med sig blir stympat i den vetenskapliga dräkten. Själv tror jag inte att lösningen är att införa en ny typ av doktorsexamen med praktisk inriktning eller liknande.
Att ge kalla handen till studie- och skrivintresserade praktiker med stor erfarenhet är dock inte en väg jag skulle vilja se. Jag vill här slå ett slag för en annan väg.
Erfarenheter från ett liv i praktiken kan nog ibland vara mycket värdefulla att ge spridning åt.
Jag skulle vilja att företagsekonomiska institutioner och liknande med glädje skulle ta emot praktiker med erfarenhet som vill dela med sig av dessa. De skulle erbjudas delta i seminarieverksamhet. De skulle uppmuntras att skriva om sina erfarenheter och vid något eller några seminarier få möjlighet att presentera sina skriftliga utkast. Viss begränsad handledning skulle erbjudas. Kraven skulle inte vara att de skulle sätta in sina erfarenheter i vetenskaplig dräkt. Krav skulle ställas på att deras texter skulle vara sammanhängande och begripliga, att det skulle röra sig om exempelvis berättelser eller teser som på något sätt skulle vara underbyggda med resonemang. För dem som därefter förmår slutföra ett större eller mindre bokmanus eller en längre artikel skulle publiceringsmöjligheter i erbjudas. Jag skulle gissa att även om doktorstitel kan vara lockande så skulle ändå publicering i akademiskt sammanhang av erfarenheter kunna vara nästan lika lockande.
När jag skriver praktiker med stor erfarenhet avser jag inte de konsulter som redan idag gärna publicerar sig och då inte sällan i någons slags pseudovetenskaplig stil med egenhändigt skapade begrepp och modeller. Sådan skrivverksamhet behöver inte stödjas.
Företagsekonomiska institutioner skulle kunna inrätta egna skriftserier för praktikerpublicering. Men intressantare skulle vara att skapa en nationell svensk bokserie – en slags Seniorpraktikerserie i företagsekonomi. För publikation skulle krävas rekommendation av professor eller docent som också skulle intyga att arbetet varit föremål för diskussion i seminarium. Detta skulle vara en slags kvalitetsstämpel.
För finansiering av utgivningen behövs ekonomiskt stöd från något eller några anslagsgivande stiftelser. Förlag vore inte svårt att få fram om finansiering kan ordnas.
Min fråga är nu om denna idé har något värde och hur den i så fall skulle kunna förverkligas?
- logga in eller registrera dig för att kunna kommentera
- Tipsa via e-post









Kommentarer
Eftersom jag förmodligen är
Eftersom jag förmodligen är en av de praktiker som åsyftas i ovanstående tar jag mig friheten att ge några spontana reflektioner.
Min bakgrund består av en resa från internrevisionen på Skanska 1980, via olika befattningar inom ekonomiområdet som ekonom, redovisningschef och ekonomichef. I denna resa har jag alltid haft kombinationen av ekonomi och IT med i mina olika roller. Idag är jag anställd på Högskolan Kristianstad och sysslar med undervisning på distans i ämnena Affärssystem och Business Intelligence. I denna undervisning har jag väldig stor nytta av mina år som praktiker.
Vad skulle vara en morot för mig? Är det en akademisk titel eller något annat? Om man börjar med den akademiska titeln, så kan man förmodligen konstatera att visst vore det ett erkännande som väger tungt för mig. Men hur gör man då när man är 55+ och vill in på det spåret? Det tar ju i alla fall minst 5 år (för min del räknat på heltid) att bedriva dessa studier. Detta skulle innebära att mitt bidrag till den akademiska världen och dess forskningsverksamhet blir begränsat.
I det ljuset verkar spåret med publiceringsmöjligheter mera adekvat att följa. Det ger ju även det en viss erkänsla.
Men min huvudfråga är; Hur vill den akademiska världen ta tillvara praktikerns erfarenhet? Bilden jag får är att detta inte är ett prioriterat område.
Ett förslag på att hitta en koppling mellan praktik och akademi, är att införa möjligheter för praktiker att hela tiden kunna fortbilda sig och koppla sin vardag med vetenskapen. Det vill säga skapa individuella eller kollektiva utbildningmöjligheter, där t.ex. distansundervisning utnyttjas. E-learning är ett koncept som alltmer vinner mark, även om det finns kvalitativa frågor att hantera.