Debatten kring våra bristfälliga resurser är viktig att föra men medför en trist bismak av elände och uppgivenhet. Att klara ekvationen att ge en högkvalitativ utbildning och att ge alla studenter möjligheter klara höga kunskapskrav är närmast en omöjlighet med det rådande ersättningssystemet. I det förra inlägget av Katarina Zambrell gavs flera goda förslag och i väntan på att den pågående urgröpningen av resurser skall vändas till tillskott går det att ställa några viktiga frågor:

• Använder vi som lärare vår tid på bästa sätt för att åstadkomma ett effektivt lärande?
• Hur är det möjligt att öka studenternas ansvarstagande för egna studier och engagemanget för det egna lärandet?
• Är det en bra balans i våra kurser och utbildningsprogram mellan baskunskaper, akademisk reflektion och praktisk tillämpning?
• Vad kan göras för att göra lärarrollen mer stimulerande?

Det finns ytterligare frågor att ställa. Vad det egentligen handlar om är att vi som lärare kan vara ”reflekterande praktiker” som löpande ställer frågor såsom: Vilka resultat når vi i vårt arbete? Vad kan göras för att göra vår yrkesutövning mer värdeskapande? Hur kan vi löpande inkludera synpunkter från vår omgivning i vår yrkesutövning?

Min egen uppfattning är att även om det förstås finns stora skillnader i upplägg mellan olika utbildningar och lärosäten så lägger vi allt för stor kraft åt traditionell förmedlingspedagogik, där föreläsningar dominerar kraftigt över övningar, seminarier, handledning och gruppdiskussioner. Detta gör studenternas inlärning ganska passiv, där det är läraren som i sal berättar vad de skall kunna och där få eller inga tentafrågor hämtas utanför föreläsningarnas hägn – i sämsta fall inte ens utanför utdelade oh-bilds handouts. Det är förvisso ett bekvämt sätt för studenterna att med minsta möjliga ansträngning bli godkända, men det skapar ingen arbetsglädje vare sig för lärare som tar på sig uppgiften att sammanfatta kurslitteraturen åt studenterna, eller för studenterna som får kunskapen serverad i ett färdigtuggat skick. I stället för spänstiga diskussioner blir tråkiga genomgångar av faktapunkter såsom om det vara fråga om att läsa upp dagens börskurser. Även om föreläsaren har förberett sin presentation minutiöst blir det sällan några upplyftande föreställningar vilket både studenter och inte minst lärarna själva upplever som frustrerande.

Föreläsning betyder att läsa för någon/några. En gång i tiden var detta nödvändigt eftersom många inte kunde läsa (särskilt inte på latin som var den tidens vetenskapsspråk) och för att ytterst få hade råd att köpa böcker och då bibliotek inte fanns. Idag när kurslitteratur finns allmänt tillgänglig och inte är särskilt dyr (ungefär som en månadslön efter examen för en hel ekonomutbildning). Det finns helt enkelt inte längre något behov av att läsa för andra. Fortfarande behövs förstås föreläsningar – eller föredrag som är ett bättre namn – för att ge översikt, för att förklara särskilt svåra delar av stoffet, för att bidra med reflektion och för att inspirera studenterna att vilja läsa och studera det aktuella studiematerialet på egen hand eller i grupp. Men i övrigt gäller att stimulera fram den aktivitet som studenterna visar utanför klassrummen, när de chattar, bloggar, deltar i föreningsliv eller kåraktiviteter. Studenter skall delta och ta ansvar i undervisningen, inte bara åhöra och ”plugga”.

Ett konkret förslag från min sida är att minska antalet föreläsningar och istället införa veckovisa seminarium i grupper med max 20 studenter där studenterna ges i uppgift diskutera delar av kursinnehållet med varandra och ställa frågor till läraren. För varje föreläsning går det att anordna tre eller åtminstone två och en halv veckoseminarium eftersom det är studenterna som skall förbereda sig inför seminariet och inte läraren. För läraren räcker det att kunna sitt ämne vilket inte är något orimligt krav. Att hålla veckovisa seminarium blir dyrt invänder säker många men kostnaden för att hålla 30 veckoseminarier på ett läsår blir bara 3-4000 kronor per student (med 20 studenter) eller motsvarande 10% av en studentpengen. Så det handlar egentligen om vilja: vill vi möta våra studenter i seminarier regelbundet?

Ett annat förslag för att säkerställa kvalitet och progression är att varje kurs förutom att förmedla nödvändiga baskunskaper också innehåller dels ett/flera reflektionsmoment, dels ett/flera tillämpningsmoment. En längre yrkesförberedande utbildning bör rimligen också innehålla ett ordentligt praktikinslag då forskning visar att lärandet ökar om studenterna utsätts för en variation i undervisningen. Det är rimligen bättre att studenter på en längre utbildning läser 50 böcker lär sig reflektera över dessa och tillämpa denna kunskap än att de läser 100 böcker utan reflektion och försök till tillämpning. Det är väl inte för inte som arbetsgivare och samhället i övrigt inte värdesätter ”boklärdhet” så särskilt högt i förhållande till förmåga att använda kunskap i praktisk handling. Att utveckla studenternas intellektuella förmågor är helt enkelt en angelägnare och mer värdeskapande aktivitet än att låta dem memorera föreläsningar, handouts och kurslitteratur.