Undervisning i företagsekonomi kan betyda många olika saker, beroende på ämnesområde och lokal inriktning. Men en sak har nog de flesta av oss som undervisar i företagsekonomi gemensamt: viljan att uppmuntra studenterna att tänka efter själva. Vi vill att de inte bara ska svälja de begrepp och teorier vi lägger fram utan vrida och vända på dem, ifrågasätta dem, fundera på varifrån de kommer, vad de lämnar outsagt och om man skulle kunna tänka helt annorlunda kring de problem de är tänkta att belysa. Kort sagt – vi vill uppmuntra till kritiskt tänkande. Det är också ett uttalat mål som återkommer i den högre utbildningens formella målbeskrivningar och policydokument.

Vissa företagsekonomiska områden, kanske framför allt organisationsteorin, framstår som mer programmatiskt kritiska än andra. Men viljan att stimulera kritiska förhållningssätt är förhoppningsvis stark inom alla områden. Och behovet är möjligen allra störst inom områden som finansiering och redovisning, med tanke på de senaste årens redovisningsskandaler och den aktuella finansiella krisen. Ett av problemen tycks ju ha varit att folk tagit olika modeller för exempelvis riskbedömning för verkligheten själv. De har glömt att fråga sig om saker och ting kanske förhåller sig helt annorlunda än vad den allmänna meningen gör gällande. Med andra ord, de har gjort just de tankefel som vi lärare i företagsekonomi anstränger oss så för att utrota.

Men när vi nu försöker stimulera kritiskt tänkande hos våra studenter ställs vi inför ett problem – studenterna är inte alltid lika entusiastiska. De är ofta inriktade på att utbilda sig för att få bra jobb, och många vill därför lära sig tydliga fakta och omedelbart användbara metoder. Det vi menar med kritiskt tänkande kan då lätt framstå som en fåfäng tankelek, någonting som det säkert är bra att ägna sig åt vid universiteten, men inte har någon större relevans ”där ute”, i ”verkligheten”. Enligt min erfarenhet är det inte intelligens eller förmåga att se bakom enkla sanningar som fattas, men ibland det spontana intresset för att göra det.

Därför är det en betydande utmaning för oss att förklara vad vi menar med kritiskt tänkande och på vilket sätt det kan vara relevant i ett bredare sammanhang – och att visa hur det faktiskt bedrivs, vilket är långtifrån självklart eller enkelt. Och särskilt svårt är det om det inte riktigt finns någon efterfrågan. För kritiskt tänkande kan per definition inte utföras på kommando. Det är en aktivitet man kan bjuda in till, underlätta, stimulera, belöna och bidra till. Men den måste utföras av dem som ska lära sig själva, och den måste vara frivillig. Man kan inte tvinga någon att tänka kritiskt.

Så hur gör man då? Ja, vi har ju våra forskningsmässiga metoder för kritiskt sanningssökande, utprovade under århundraden av tjatter, konflikter, idogt arbete, charlataneri och ibland ljusa stunder av kreativitet inom akademin. Det handlar om seminarier och seminariekultur med öppenhet och sakligt grundade diskussioner, närläsning av texter, källkritik, ömsesidiga granskningsförfaranden och en viss långsamhet i processen. Allt detta kan borga för någon grad av kvalitet och nytänkande. Men det är också avpassat för sammanhang där människor med skilda idéer möts och strider om vilka sanningar som ska gälla. Om det handlar om människor som inte omedelbart kastar sig in i den striden så tappar metoderna något av sitt sting.

Nu kommer vi till en punkt i resonemanget där jag gärna skulle vilka stiga fram, dra undan förlåten och säga: det här är lösningen! Så här ska vi göra! Men tyvärr vet jag inte riktigt. Visst har jag mina funderingar och mina goda erfarenheter. Och jag har en ganska bestämd uppfattning om hur vi inte ska göra, eller snarare om vad som är otillräckliga lösningar. Det räcker inte att själv stå i katedern och demonstrera sitt eget och diverse refererade författares utsökta kritiska analyser. Och det räcker inte med enstaka sessioner där läraren genom personliga insatser lyckas upprätta zoner av nyfikenhet och öppen diskussion. Det behövs egentligen mer systematiska, genomtänkta insatser när vi lägger upp hela kurser och program.

Framför allt är jag intresserad av att höra vad andra har för idéer och erfarenheter på området. Därför avslutar inte med ett säkert påstående, utan med en öppen fråga, en efterlysning – hur gör vi för att förverkliga idealet om kritiskt tänkande inom utbildningen?

Charlotta Levay
Lektor i företagsekonomi och forskare vid Vårdalinstitutet, Lunds universitet