Det ambitiösa förslag till ny offentligrättslig ställning och ökad självständighet för de statliga lärosätena som Daniel Tarschys autonomiutredning utmynnade i har kommit så långt i den statliga beslutsprocessen att regeringen nu har lagt fram propositionen Fri akademi i tiden. Det kanske viktigaste som föreslås är att fakultetsnämnderna avskaffas. I den nu gällande högskolelagen finns regler om fakultetsnämnder, men nu föreslås att lärosätena själva ska besluta om vilka personer, grupper och organ som ska fatta de beslut som för närvarande fattas av fakultetsnämnder. I ändringsförslagen i högskolelagen står inget om hur dessa personer, grupper och organ ska utses. Det måste tolkas som att de kan utses på annat sätt än genom kollegiala val. Exempelvis skulle ett lärosäte kunna välja att låta rektor utse dem, vilket skulle göra att de införs i en administrativ hierarki i stället för att ingå i en akademisk kollegialitet. Det är en betydligt mer långtgående avreglering än den som föreslogs av Autonomiutredningen, enligt vilken det skulle finnas minst ett kollegialt beslutsorgan vid varje självständigt lärosäte.

Enligt propositionen och den departementspromemoria som föregick den ska vetenskaplig kompetens krävas vid beslutsfattande ”om besluten kräver en bedömning av 1. uppläggning, genomförande av eller kvalitet i utbildningen eller 2. organisation av eller kvalitet i forskningen”. Om besluten ska fattas av en grupp av personer ska majoriteten vara vetenskapligt kompetenta. Vetenskaplig kompetens definieras härvidlag som avlagd doktorsexamen eller motsvarande. Men det framgår inte vad dessa personer ska vara kompetenta inom för områden. Av en passus kan utläsas att detta inte ses som viktigt. Det står nämligen om den vetenskapligt kompetenta personkretsen att ”denna krets omfattar rektor”. Vid de flesta lärosäten är rektorerna professorer, även om det finns undantag, men de är inte polyhistorer (Red. anm: personer med djupa kunskaper inom många  skilda discipliner). Sin administrativa kompetens till trots kan de lika lite som andra disputerade lärare göra vetenskapligt kompetenta bedömningar utanför sina respektive discipliner.

Regeringens förslag kan således innebära att en grupp disputerade lektorer inom helt andra områden än företagsekonomi eller ens samhällsvetenskap kan fatta beslut om ekonomutbildning och ekonomisk forskning. Både vid stora och små lärosäten finns det redan en centraliseringstrend som tagit sig uttryck i inrättande av beslutsorgan som till exempel vetenskapsområdesnämnder, fakultetsnämnder med ansvar för ämnen från vitt skilda utbildnings- och vetenskapsområden samt storinstitutioner eller så kallade akademier, som är den senaste organisatoriska modetrenden. Parallellt med att centraliseringen av beslut till organ med bredare ansvarsområden än vad som motsvaras av ledamöternas vetenskapliga kompetens finns det också en trend mot fragmentering av ämnen som företagsekonomi genom att ansvarsområdet för beslutsorganen definieras som empiriska fält i stället för vetenskapliga discipliner. I sådana beslutsorgan tar det administrativa ledarskapet över, och det akademiska ledarskapet, dvs. inflytandet från den relevanta vetenskapliga kompetensen, sätts på undantag.

Dessa tendenser får än mer fritt spelrum enligt propositionen. Enligt vår mening bör man sträva i motsatt riktning genom att det i stället ska krävas att beslutsfattarna ska vara kompetenta åtminstone inom det övergripande område som besluten avser, och därmed införa en skärpning av kompetenskraven jämfört med dagens fakultetsnämnder. Det skulle kunna innebära att centraliseringstrenden bryts och att beslutsorgan med snävare ansvarsdomäner införs också vid mindre lärosäten, t.ex. för språkvetare, historiker, filosofer, ekonomer, beteendevetare, jurister, osv. Men det skulle också kunna innebära att man etablerar ett system med beslutsorgan med bredare ansvar men som sätts samman på olika sätt för olika ärenden. Det skulle vara krångligt men ett viktigt lyft för kvaliteten, förutsatt att tillsättningen sker i kollegialitet och inte genom den administrativa hierarkin.

De frågor som vi ägnar oss åt i ämnet företagsekonomi är det många som är intresserade av. Det är också många som tycker att de kan uttala sig om företagsekonomiska frågor utan att ha vetenskaplig kompetens inom ämnet. Det är bra och bidrar till en aktiv samhällsdebatt, till medborgerligt inflytande i demokratiska samhällsprocesser och till intresse för vårt ämne. Men man har lämnat principen om vetenskaplig grund när beslut inom universitet och högskolor som gäller vårt ämne fattas i beslutsorgan där en majoritet av ledamöterna uteslutande bygger sina kunskaper i företagsekonomi på exempelvis vardagskunskaper om sin egen roll som konsumenter, arbetstagare, småsparare eller fritidsentreprenörer. Företagsekonomi ingår som biämne inom många utbildningar, och det finns gott om exempel på att undervisning i företagsekonomi inom sådana program anförtros till lärare som inte har företagsekonomisk kompetens. Populärvetenskapliga managementböcker används som kurslitteratur. Beslutsorgan där företagsekonomer saknar inflytande kan förstärka system där företagsekonomisk utbildning riskerar att bedrivas som kvacksalveri.

Det är därför, för det första, angeläget att kollegialt valda organ med inriktning på kollegialt beslutsfattande får fortsatt viktig plats i det svenska universitetsväsendet. Inte ens Autonomiutredningen ville ta ett sådant för den internationella universitetsvärlden drastiskt steg som att avstå från krav på inslag av kollegialitet. För det andra är det angeläget att det i högskolelagen införs en bestämmelse om att ledamöterna i sådana kollegialt utsedda organ ska ha relevant vetenskaplig kompetens. Och man kan också fråga sig varför inte beslutsorganen ska få dra nytta av det akademiska systemets eget system för kvalitetsgranskning, där extern bedömning av beslut om antagning som docent och anställning som professor ingår som viktiga moment. Borde inte definitionen av vetenskaplig kompetens skärpas så att det inte bara definieras som avlagd doktorsexamen i vilket ämne som helst utan så att en viss minsta andel av ledamöterna är professorer och docenter? Det finns fakultetsnämnder där det knappt ingår en enda professor.

Alla nuvarande fakultetsnämnder lever således inte upp till det som förknippas med deras namn. Men att lösa det problemet genom att avskaffa namnet och försvaga kraven på vetenskaplig kompetens hos ledamöterna ytterligare är inte rätt väg. Föreningen Företagsekonomi i Sverige borde engagera sig i hur reglerna för styrning av universitet och högskolor ser ut. Ett ämne som vårt, där så många inom och utom akademin anser sig vara experter oavsett om de vet vad de talar om eller inte, riskerar att komma i kläm i beslutsstrukturer utan vetenskaplig styrsel. Paradoxalt nog är en av grunderna till problemet den tilltagande utbredningen av en ytlig managementkultur som utomstående skulle kunna tro att vi företagsekonomer är anhängare av. Just vi företagsekonomer borde vara särskilt skickade att möta det hotet.

Autonomiutredningen påpekar att autonomi för lärosätena inte är detsamma som akademisk frihet för lärarna. Dess uppdrag gällde den första aspekten. Men det som händer nu, när det inte blir så mycket av med autonomin samtidigt som kollegialitetens inflytande inte garanteras, innebär bara att den akademiska friheten urholkas.

Lars Hallén, professor vid Mittuniversitetet

Ingemund Hägg, professor vid Uppsala universitet