Nyhet

Folk är olika!

Vad är det som kan förklara studenters studieframgång? Aktuell forskning och debatt kring en angelägen fråga av Sten Jönsson

DEBATTARTIKEL AV STEN JÖNSSON

Vi skall ju göra folk av studenterna vid våra högskolor! Eller åtminstone ge var och en goda möjligheter att utveckla sin potential till livslångt lärande och att möta framtida utmaningar med ett öppet och kritiskt sinnelag och beredskap till förändring. Hur gör man då?

 Kollegorna i Trondheim har forskat kring egenskaper hos studenterna. Kan de ha någon betydelse för prestationen i ekonomistyrningskursen? Är det skillnader mellan pojkar och flickor? Nja, internationella resultat pekar åt olika håll. I Trondheim fanns det ingen skillnad mellan pojkar och flickor, men när man dessutom mätte personlighetstyp, enligt standard Meyers-Briggs Type Indicator (MBTI) och tog med både kön och personlighetstyp blev förklaringsvärdet bättre. Flickorna hade något högre antagningspoäng, signifikant högre närvaro på föreläsningar och kom bättre förberedda - ändå presterade de sämre på proven. Det tycks vara personlighetstypen som slår igenom! Flickorna hade en påtagligt större andel ”Sensing-Judging” – typ än pojkarna, Sensing-Judging innebär att man föredrar traditionell undervisning med klassbaserade lärandeformer, strukturerad, stegvis, deduktiv presentation av stoffet. Man föredrar obligatoriska uppgifter, man är obekväm med klassdiskussioner om inte professorn leder tydligt och riktar direkta frågor till individerna. Så vad gör man?

(Man kan naturligtvis hävda att MBTI är en gammalmodig metod som inte fångar upp de verkliga förhållandena, men då får man lov att komma fram med något bättre.)

 Kanske är det pedagogiken? Jovisst, pedagogiken betyder mycket om den får tillfälle att tillämpa pedagogik. I Göteborg varierade kollegorna med ansvar för ekonomistyrningskursen sättet att presentera materialet och mätte hur bra studenterna förstått med och utan den Vygotsky-inspirerade pedagogiken (variations-teori). Det handlar om hur man presenterar materialet – man varierar en aspekt i taget medan man håller de övriga konstant. Eleverna förstår då bättre och kan använda centrala begrepp i egna analyser. Hur vet man det? Jo, men började med att kartlägga hur studenterna förstår centrala begrepp (Rovio-Johansson & Johansson, 2006) genom att följa 9 studenter genom hela utbildningen (3 år) och be dem kommentera/utveckla sina svar på tentamensfrågor som handlade om avkastning på kapital (stigande svårighetsgrad över åren). Det visade sig att sista året kunde de studenter (4 st) som uppvisade dålig förståelse i början av sina studier inte ge en tillfredsställande diskussion av begreppet avkastning på totalt kapital. Det gäller kanske att få till en god förståelse från början alltså? Nu gjorde man ett upplägg av pedagogiken med variations-teori och utvecklade en noggrann mätning av graden av förståelse av sambandet mellan balans- och resultaträkning i första redovisningskursen där en tentamensfråga avsåg uppgörande av ett bokslut. Kontrollgruppen (177 studenter) fick traditionell undervisning, försöksgruppen (180 studenter) fick ta del av ett upplägg enligt variationsteori (Rovio-Johansson & Lumsden, 2012). Resultatet mättes i termer av grad av förståelse (ett noggrant definierat mått).

Resultat:

Kontrollgruppen       God förståelse            26,0 %

Försöksgruppen        God förståelse            85,5 %

(inte dåligt!)

Min egen insats i sammanhanget var att omedelbart när resultaten förelåg (långt innan artikeln ovan blev publicerad) begära företräde hos dekanus tillsammans med kollegorna för att meddela det lyckade resultatet och föreslå att vi skulle tillämpa den här metodiken över hela kursprogrammet. Dekanus tyckte det var intressanta resultat och komplimenterade mig (en framstående forskare?) för att jag intresserade mig för grundutbildningen. I övrigt hände, vad jag vet, inget. Jo, en seminarieserie kom igång där olika pedagogiska knep presenterades (av riktiga proffs!) för de lärare som ville komma och lyssna.

 Dekanus, som inte är någon dumbom, är förstås medveten om att det skruvstäd som studentpengen sätter ekonomutbildningen i. Bäst att inte begära mer insatser av lärarna. Det fanns förstås risk att en del lärare inte skulle vara villiga att ta till sig metodiken – de hade ju gått pedagogisk kurs. Kanske var det på grund av eldsjälarna entusiasm som resultaten uppnåtts? Mätfel? Hur säkert är det att det skulle lyckas? Bäst att vänta och se, initiativet dör nog ut så småningom. Så man kan ägna sig åt att fördela ”overheaden” på ett rättvist sätt och inte störa det viktiga certifieringsarbetet som pågår. Top-down – världens naturliga ordning.

 

Vad tycker lärarna?

Civilekonomerna har skickat ut en enkät bland lärarna i företagsekonomi i Sverige med frågor om deras uppfattningar i ett antal avseenden. På frågan om intresset för undervisning har ökat eller minskat så motiverar de som tycker att intresset ökat det med att ”Ju bättre jag blir desto roligare är det att undervisa” – man blir en bättre lärare med ökad erfarenhet. De som tycker att intresset minskat motiverar det med resursbristen: Undervisningsuppdraget har blivit tuffare och tuffare rent resursmässigt. Vi får mindre timmar för att göra mer och på kursbasis blir det mindre undervisning trots att studenterna har sämre förkunskaper”. Man får göra mer än vad man får betalt för och känner sig utnyttjad. Om studenterna säger genomgående att de har bättre social kompetens nu men att de är resultatorienterade (dvs man vill göra så lite som möjligt för betyget). Att någon student frågar efter litteratur för att fördjupa sig i ett ämne förekommer knappt. Är de mera nyfikna nu? Nej! Studenterna vill bli matade med färdigtuggade kunskaper. Det där med förståelse så att man kan använda begreppen i egna analyser som nämndes ovan är liksom inte aktuellt. Det finns inte tid, speciellt nu när variationen i förkunskaper är så stor. Ökande andel av tiden går åt till möten och administration. Visserligen försvinner en massa resurser upp i något som kallas ”overhead” (’stödverksamhet’ säger de), men samtidigt har mycket av det administrativa arbetet lagts ner på lärarna.

 

Vad skall man göra?

Respektera lärarnas kompetens och erfarenhet. Låt dem utveckla kurserna och pedagogiken. Återinför kollegialt beslutsfattande. Avbryt standardiseringsvansinnet (räkna inte antalet publicerade artiklar – läs dem!). Ersätt kvalitetssäkringssystem med kvalitet. Kunde vi dessutom komma överens om att när alla högskolorna i landet är certifierade enligt alla befintliga akronymer så vore mycket vunnet om vi kunde börja ägna oss åt utbildningens kvalitet. Ersätt jämställdhetsplaner med jämställdhet. Etc etc.

 En del lärare är fortfarande engagerade i elevernas utveckling och gläds åt deras framgång. Låt de göra det och ägna sig åt det de är bäst på. Andra lärare är goda forskarbegåvningar låt dem utveckla dessa under sakkunnig ”coaching”. Folk är olika – tvinga inte in dem i standardmallar med föreskrivna volymkvoter för publicering i A-journaler. Lärarna vet att resursfördelningssystemet är en gammal orättvis relik – när de undervisar på teknisk fakultet får de dubbelt upp i resurser jämfört med samhällsvetenskap – för att göra samma sak. Forskarna vet att nästan alla artiklar i s.k. A-journaler aldrig blir citerade, ändå hålls publicering i A-journaler fram som enda vägen till lyckan. Den där strävan mot publicering i de ”bästa” journalerna kräver specialisering under lång tid, vilket leder till ensidighet i kunskaperna hos ambitiösa forskare, vilket i sin tur gör dem direkt olämpliga som lärare. En del topp-forskare är ju bra att ha, men bra lärare är värda sin vikt i guld.

 Folk är olika! För att de skall komma till sin rätt behöver besluten fattas nära deras dagliga verksamhet av personer som vet något och som bryr sig – inte genom isolerade stuprör som handhas av professionella administratörer (inklusive herr Statssekreteraren) på långt avstånd från verksamheten med hjälp av ”strategier” och ”Balanced-Score-Card”. Släpp fångarna loss!

 Och kom inte med floskeln att detta är en lokal fråga, ’vi skickar en klumpsumma till högskolorna och de bestämmer själva hur de fördelar resurserna’. Detta är en typisk dominansstrategi, som går ut på att distansera sig från ansvaret för misslyckandena. Man behåller makten över resurserna och kan vid behov dra igång nya ’tillsynsprojekt’ och utvärderingar för att visa folket hur angelägen man är om utbildningens kvalitet i ett internationellt perspektiv. Skitprat! Det finns ordentlig forskning som visar att det är kvalificerat skitprat. De där uppe vill skydda sig från den personliga risk det innebär att ta ansvar och gömmer sig bakom alla dessa ”system”. Skitprat är skitprat även om det formuleras i de senaste management-termerna.

 

Sten Jönsson

emeritus

 

Referenser:

Fallan, Lars, & Opstad,  Leiv, (2012), Attitudes toward study effort response to higher grading standards. Do gender and personality matter? Journal of Education and Learning.Vol 1, no 2, pp 179 – 187.

Rovio-Johansson, Airi, & Johansson, Inga-Lill, (2006), Lärandets kontextualitet: Hur utvecklas ekonomistudenternas förståelse av ett grundläggande ekonomiskt begrepp under utbildningen? Didaktisk Tidskrift, vol 16, no 2-3, pp 61 – 92.

Rovio-Johansson, Airi & Lumsden, Marie, (2012), Collaborative production of pedagogical knowledge: enhancing students’ learning, Journal of Applied Research in Higher Education,Vol. 4, No 1, pp 72 – 83.

Call for paper Organisation & Samhälle

Arkiv

Call for papers till specialnummer av Organisation & Samhälle:

Arbetslivet omtalas ofta som statt i stark förändring och som i väsentliga avseenden annorlunda än arbetslivet för bara några decennier sedan. Sammanfattande nyckelord såsom globalisering, individualisering, och digitalisering förekommer bland forskare och debattörer.  Både beskrivningar och begrepp är ofta både starkt populariserade och polariserade, och ses inte sällan antingen i negativa termer såsom hot mot den svenska modellen (för både arbetsgivare och arbetstagare) eller i halleluja-toner såsom ett förebud av entreprenörskapets tidsålder som befriar från föråldrade strukturer. I det här temanumret vill vi ta diskussionen vidare, och fördjupa debatten kring framtidens arbete. Och, tänker vi, vilka är bättre lämpade att göra det än företagsekonomiska forskare? I den allmänna debatten om framtidens arbetsliv är företagsekonomer sparsamt förekommande, vilket är besynnerligt eftersom företagsekonomer i sin forskning just fokuserar organisationer och organiserande som är det nya arbetslivet.

Vi bjuder därför härmed in företagsekonomer att bidra med texter till ett kommande nummer av tidskriften Organisation & Samhälle där temat är just: Vad är nytt i det nya arbetslivet? Och vad är inte nytt?

Förslag på intressanta frågor och aspekter, som kan ges både positiva och negativa associationer, är:

·         Projektifieringen av arbete och arbetsliv

·         Robotisering och digitalisering av arbete

·         Marknadiserat arbete: Egenanställda, entreprenörer, och (ofrivilliga?) företagare

·         Finansialiseringen av ekonomin, arbetet, och ägandet

·         Medialisering av organisationer: PR-arbete, personliga varumärken, och ”Jag AB”.

·         Glokalisering: att arbeta lokalt på en internationell arbetsmarknad.

·         Immigration, integration och nysvenska arbetare.

·         Urbanisering och landsbygd: hur arbetar de som stannar kvar och med vad?

·         Kropp och själ: arbetets nya kolonialisering av kroppen?

·         Kunskapsekonomin och tjänstesektorn: var finns framtidens nya arbeten?

·         Arbetskritik, utbrändhet och utopier: finns det något bortom arbetslinjen?

·         Olika kroppar i olika arbete: ojämlikheten på arbetsmarknaden

Andra teman än de ovan nämnda är naturligtvis också välkomna!

 

Om texten

Då tidskriften Organisation & Samhälle vänder sig till målgrupper utanför vetenskapssamhället är det viktigt att skriva på ett lättillgängligt och direkt sätt och att det finns en bärande idé som blir formulerad och exemplifierad. Jämfört med akademiska texter gäller det att undvika teori/litteratur-genomgångar och metodavsnitt. Skriv gärna personligt och fokusera på vilka forskningsresultat som har framkommit och hur dessa kan få konsekvenser på framtidens arbetsliv.  Använd gärna illustrativa exempel som gör ditt resonemang förståeligt och relevant. De färdiga artiklarna skall vara mellan 1000 och 1500 ord. Skriv rakt på sak, konkret och klargörande. Använd max tre referenser, gärna färre.

 

Deadlines:

13 mars: deadline för inskick av kort text-förslag till artikeltema som inkluderar en sammanfattning av bärande budskap och varför detta budskap är viktigt.

20 mars: besked ges om artikelidén blivit accepterad.

10 maj: deadline för inskick av komplett artikel

24 maj: deadline för redaktionella kommentarer till författare

14 juni: deadline för inskick av redigerad artikel

 

Varmt välkommen med förslag till bidrag och hör gärna av dig om du har några frågor!

 

Maria Norbäck och Elisabeth Sundin

Maria.norback@remove-this.handels.gu.se, Elisabeth.sundin@remove-this.liu.se